En utställning som utforskar postminnen av krig, flykt och exil

Hannah Ivy Iveslätt (foto: Tim Kristensson). Till höger konstverket "Bindweed".

Lördagen den 15 mars är det vernissage för Hanna Ivy Iveslätts utställning på Härnösands Konsthall. Här kommer en intervju med konstnären!

- Hej Hanna! Du är snart aktuell med utställning på Härnösands Konsthall. Vad kan besökaren förvänta sig?

Jag kommer framförallt att visa teckningar, texter, collage och installationer ur arbetsprocessen Farmor virkade inte ens. Det är en mångårig arbetsprocess som utforskar postminnen av krig, flykt och exil hos tre generationer kvinnor i min släkt. Arbetet började för mer än ett decennium sedan genom att jag gav efter för ett enormt inre, nästan självcensurerat, sug att få teckna blommor i överflöd. Genom det bröt jag igenom någon slags barriär inom mig och fick kontakt med ett djupt autentiskt blomstrigt bildspråk som fick mig att associera till kvinnor före mig och deras handarbeten. Insikten att mina egna förmödrar inte handarbetat slog plötsligt ned tungt i mitt medvetande och jag började trotsigt att placera dem bland mina blomkompositioner. Genom arbetet har jag upptäckt att både mormor och farmor bar på krigstrauman utan att någon berättat om det. Mormor dolde ett judiskt förflutet som flykting från nazityskland och farmor var flykting från finska Karelen. Upptäckten av deras mörka erfarenheter är samtidigt en upptäckt av dessa i mig själv och i samhället i stort.

Vad kan du berätta för oss om utställningens titel?
Titeln "Farmor virkade inte ens" kommer ur upptäckten av den där tomheten som omgärdar både farmor och mormor på olika vis: exil och sorg, trauma och tystnad som förlamar. Vi kände inte ens till mormors flicknamn. Men jag upplever att mina arbeten handlar om mycket mer än min personliga historia, att de sträcker sig ut i de kollektiva erfarenheterna av brutalitet, exil och flykt, i en önskan att använda konsten för att hantera det ständiga flödet av rapporter om mänsklighetens mörker och för att utforska hur detta påverkar oss i generationer.
I titeln ligger också ett slags motstånd genom att jag ju faktiskt tecknar fram deras berättelser, en slags känsla av en fortsättning på deras livsöden...men jag gör bilder, och det hoppas jag kan förändra något, skaka om det förflutna och reparera framtiden!

Hur skulle du beskriva ditt konstnärskap?
Jag är dedikerad ett labyrintiskt arbetssätt där jag tar vara på hur oförutsedda samband och händelser skapar mening och innehåll. Att arbeta förutsättningslöst med en tillit till att bilderna vet mer än jag själv vet är centralt. Jag litar på konstens magiska förmåga att vaska fram det som skvalpar strax under våra medvetna tankar och upplevelser.
Som konstnär värnar jag metod och disciplin som syftar till att upptäcka detta oväntade, det bortom det jag redan vet. Det kan för vissa låta motsägelsefullt, men jag har erfarit att utan en sådan metodik så blir det lätt platt och stereotypt. Jag skissar till exempel aldrig utan går direkt på en bild utan att veta hur den ska bli. Jag utgår från fragment vilka jag upplever som betydelsefulla utan att alltid förstå varför och bygger sedan streck för streck upp världar med dem. Förståelsen kommer med tiden, i en växelverkan mellan bild och text, impuls och reflektion.
Min konstnärliga blick riktas ofta mot mänsklighetens mörkaste sidor och i detta blir de idylliska elementen i mina bilder ett slags salutogens; något som skapar mening och sammanhang i något annars så trasigt, för mig men förhoppningsvis också för andra.
Den där länken mellan att det som är djupt subjektivt också är det som bär på möjligheten till samhällsinsikt, präglar mitt konstnärliga arbete.