Det sköra och nästintill osynliga får ta form i Mafune Gonjos utställning på konsthallen

Fotograf: Hironori Tsukue

Lördagen den 18 april invigs en utställning av konstnären Mafune Gonjo på Härnösands Konsthall. Här kommer en intervju med konstnären!

– Hej Mafune! Du är snart aktuell med en utställning på Härnösands Konsthall. Vad kan besökaren förvänta sig?

Besökaren möts av transparenta glasskulpturer och en installation där ljuset spelar en central roll. Jag har arbetat med material som krossat glas och tejp i långsamma, repetitiva processer, där något skört och nästan osynligt får ta form.

Utställningen handlar mycket om hur ljus kan upplevas - inte bara som något vi ser, utan som något vi känner i kroppen. Jag hoppas att det blir en plats där man kan stanna upp en stund, uppleva något mer stillsamt och reflektera.

– Hur skulle du beskriva ditt konstnärskap?

Mitt konstnärskap utgår ofta från enkla, vardagliga material som lätt går obemärkta förbi. Jag är intresserad av vad som händer när man arbetar med dem under lång tid - hur de kan förändras och få en ny närvaro.

Arbetet med krossat glas föddes under en tid då jag precis hade flyttat till Sverige och ännu inte kunde kommunicera på svenska eller engelska. Det var svårt att arbeta med stora maskiner eller blåsa glas tillsammans med en assistent utan språket, så jag började plocka glas som andra slängde och skapade min första glasklänning. Den processen - att ge nytt liv åt trasigt glas - speglade också min egen inre resa att återuppbygga mig själv i ett nytt land.

Det finns en återkommande tanke om förvandling i mitt arbete, både i materialen och i oss själva. Jag försöker skapa verk som rör sig mellan det synliga och det osynliga, där ljus och skugga får en bärande roll.

– Vad heter utställningen och vad kan du berätta för oss om titeln?

Utställningen heter "Där ljuset tunnar ut". Titeln kom ur min upplevelse av Härnösand - platsen, vattnet och vägen över bron till konsthallen. Det finns en känsla av att något förändras där, som om luften och ljuset blir lite lättare. Jag var intresserad av den där övergången, ett tillstånd där saker inte riktigt är fasta. Och det tillståndet känns tröstande snarare än oroande.

Titeln försöker fånga just det - en plats där ljuset inte bara lyser, utan nästan håller på att lösas upp. Där kanske vi kan uppleva oss friare från vardagens bekymmer, och där kroppar och tankar känns lite luftigare.