Trä och textil breder ut sig på konsthallen!

Fotograf: Tor Westerlund.

Lördagen den 14 mars invigs en utställning av konstnärerna Hållams Linnea Henriksson och Ingrid Gustafsson på Härnösands Konsthall. Här kommer en intervju med konstnärerna!

- Hej Linnea och Ingrid! Ni är snart aktuella med en utställning på Härnösands Konsthall. Vad kan besökaren förvänta sig?

Besökaren kan förvänta sig en utställning där trä och textil breder ut sig och nästan myllrar fram i konsthallen. I rummet möter man plagg och objekt med nära relation till kroppen: täcken, koftor, vantar, shoppingväskor och urnor. Textila arbeten, träskulpturer och upphittade föremål är hopfogade för hand och bildar ett rum som både kan kännas inbjudande och lite snitsligt att ta sig igenom - som om verken ibland gömmer sig här och där.

Inför utställningen har vi byggt en modell av konsthallen och gjort miniatyrer av verken, flyttat runt dem och prövat olika möten. Men på plats handlar det framför allt om hur det känns i rummet och i kroppen: att upptäcka, att behöva gå nära, att se något bakom och framför. Förhoppningen är att besökaren ska känna något, att det kan vara lekfullt, sorgligt eller kanske oväntat.

Vad heter utställningen och vad kan ni berätta för oss om titeln?

Utställningen heter "DÖDSTICKA eller små små vaser och händer som talar". Vi tänkte först att vi ville ha en kort titel, ett påstående. I stället blev den lång och snirklig. Dödsticka är ett ord vi hittat på för att beskriva en ordlös handling: att, steg för steg, förlänga en relation som förändrats eller tagit slut. Ordet rymmer en dubbel betydelse, att sticka med maskor, men också en äldre innebörd av att sy med nål och tråd. Inom handsksömnad finns “stickning” som en sömnadsteknik, både funktion och dekoration.

Små små vaser är inspirerat av Tove Janssons Filifjonkan som trodde på katastrofer - om att söka tröst i vardagens ting: prydnadsföremål, släktfotografier, små speglar och broderade dukar, “allt sånt som gör livet lättare och mindre farligt och stort”. Och så händerna, som alltid är där: görande och närvaro.

- Hur skulle ni beskriva ert konstnärsskap?

Vi har känt varandra i snart tjugo år. Vänskapen och konsten har vuxit sida vid sida, samarbetet bygger både på en lång gemensam historia och på ett delat intresse för det förlorade och för hur mening och tröst kan sökas i sakerna.

Våra konstnärsskap skiljer sig åt men har många likheter. Vi arbetar båda skulpturalt med stickning och handsömnad, där maskan och stygnet utgör grunden. Bådas arbete är långsamt och tidskrävande: Ingrid bygger vidare maska för maska, Linnea sprättar upp och syr ihop stygn för stygn. Upprepningen och sammanfogningen bär arbetet - som en praktik av omsorg, tid och närvaro. Arbetet fortsätter också i samtalet mellan oss och tar form när verken möter rummet och publiken.